Esters högsta önskan är att få leka med barnen på förskolan igen, William drömmer om att bli astronaut och Saga vill hinna med så mycket som möjligt på sin ”bucket list” innan det är för sent.
De har tre saker gemensamt. De har drömmar, stora som små. De är barn. Och de har cancer.

Över 300 barn och familjer får varje år besked om det otänkbara, det osynliga.
Aftonbladets fotograf Magnus Wennman har träffat tio flickor och pojkar och satt ljus på deras diagnoser.
För att belysa cancerhelvetet. Men också för att visa hoppet och glädjen de utstrålar.

Lyssna: ”Mamma gör bollar av mitt hår”

Maja lekte när storebror Svante råkade komma åt hennes öra. Det gjorde jätteont och kändes konstigt minns Maja. Dagen efter åkte de till sjukhuset och efter ytterligare ett besök fick de veta att Maja hade en tumör i örat. Den var stor och växte snabbt.

Maja startade med cellgifter, hon tappade allt sitt hår och det blev jobbigt att träffa och leka med andra barn.

I dag strålas hon på skandionkliniken i Uppsala och mår bättre. När hon blir stor vill hon uppfinna en robot som  tar sig in i kroppen och tar bort cancern.
– Jag tycker inte om cytostatika, det är jobbigt, säger Maja.

Lyssna: ”Alla dockor heter Bebis”

På förskolan tyckte personalen att Alices mage såg lite konstig ut när hon vilade och de larmade familjen. Efter röntgen på barnakuten fick de veta att Alice hade en stor levertumör och flera metastaser på lungorna. Första beskedet från läkarna var inte positivt. Ingen med samma diagnos hade blivit mer än fem år gammal.

Ett år senare mår Alice bra, hon har fått en del av sin farmors lever och har ingen cancer kvar i kroppen.

Lyssna: ”Hon älskar att leka doktor”

När Luna började på förskolan blev hon väldigt ofta sjuk. Hon fick den ena infektionen efter den andra och gick på flera olika antibiotikakurer utan att bli bättre. När Lunas mamma blev misstänksam började hon googla på Lunas symptom.
– Jag minns att hur jag än googlade och oavsett vilken ordning jag skrev in symptomen så dök det upp leukemi med stora bokstäver på skärmen, minns mamma Vania.

När Luna började med de starka medicinerna blev hon apatisk. Hon glömde att hon kunde gå, springa, hoppa och att hon kunde prata.
– Allt bara försvann och hon har fått lära sig på nytt. Det är en tuff behandling och vi tar en vecka i taget, säger mamma Vanja.

Lyssna: ”Hittade MDS – på min födelsedag”

Hampus var bara 4,5 år när han blev sjuk i cancer första gången. Läkarna konstaterade leukemi. Efter mer än två års behandling skulle han vara helt återställd men trots det blev han sjuk väldigt ofta. På sin åttaårsdag fick han veta att cancern var tillbaka, nu som benmärgssjukdomen MDS.

– Cancer är vår vardag eftersom han varit sjuk så länge, säger Hampus pappa Daniel.

– När jag blir frisk ska mamma och jag köpa en familjesushi, det är 45 bitar. Jag tänker inte på cancer, jag tänker på annat istället, säger Hampus.

Mariam var som alla andra barn, pigg och aktiv och älskade att leka. Sen blev hon väldigt sjuk. I september upptäcktes att hon hade den ovanligare formen av leukemi. Mariam är kraftlös, har stora problem med magen och har återgått till bebisstadiet. Medicinerna gör att hon tappar håret också.

– Hon hade så mycket hår förut, nu är allt hår snart borta, säger pappa Hewa.

Saga älskade att åka snowboard och var målvakt i innebandylaget, men i våras fick hon svåra smärtor i benet, vissa dagar kunde hon inte ens gå till skolan.
– Det gjorde så ont att jag skakade. I början fick jag bara antiinflammatoriska tabletter, säger Saga.

Till slut fick hon göra en magnetröntgen och några dagar senare kom beskedet. Det var en elakartad tumör i höften och ryggen.
– Det var som en mardröm, det går inte att ta in och det värsta var att ingen hade trott på hur fruktansvärt ont jag haft.

Först ville läkarna amputera hela benet, men det beskedet ändrades. Det gick inte att ta bort tumören utan att förstöra hela Saga.
Saga har gått igenom cellgiftsbehandling och har påbörjat en strålbehandling, vilket är det sista de kan göra. Förhoppningen är att tumören slutar växa.
För att hantera sin sjukdom har Saga skapat en blogg, där berättar hon om sin vardag men också om sin ”bucket list”, en lista på saker hon vill göra i livet, bland annat åka helikopter över Island och snowboardåkning i Alperna.

Lyssna: ”Tar fram sin fighting spirit”

Loke var snabbast i hockeylaget och drömde om att spela i New York Rangers i NHL när han drabbades av leukemi. Behandlingen har varit tuff och Loke drabbades bland annat av bukspottkörtelinflammation.
– Jag tror inte riktigt vi fattade hur nära det var den gången, säger pappa Marcus.

Nu mår Loke bättre och han har börjat skolan och spelar hockey igen.
– Jag har längtat efter att få åka på semester och att få åka skidor igen. Jag tror att det kan bli av snart, men jag är inte säker än, säger Loke.

Lyssna: ”Längtar efter komma tillbaka till förskolan”

Ester hade varit sjuk länge innan hon fick diagnosen leukemi.
– Min första tanke var att det äntligen fanns en diagnos, att det fanns något man kunde göra. Första tiden på sjukhuset var Ester hysterisk men hon har vant sig, nu är hon kompis med all personal, berättar mamma Amanda.

När Ester blir frisk vill hon åka till Island eller kanske Kanada, men helst av allt vill hon tillbaka till förskolan och leka med de andra barnen.

Efter att William skadat sig på fritids upptäckte läkarna flera tumörer i buken, njurarna och testiklarna. Just nu går han igenom en tuff behandling med cellgifter på barnsjukhuset i Uppsala.

– När Willam blir stor vill han bli astronaut. Förut ville han bli brandman men nu vill han ut i rymden, berättar mamma Sofie.

Lyssna: ”Försöker leva så normalt som möjligt”

Alexander älskar sport. Trots två befintliga hjärntumörer spelar han handboll, pingis och fotboll 5-7 gånger i veckan.
– Han har tränat varje dag sedan höstlovet. Han är så otroligt intresserad och så länge han sköter skolan och inte har ont får han fortsätta, berättar mamma Elisabeth.

Alexanders hjärntumörer upptäcktes för 4 år sedan. Trots operation och knivstrålningsbehandling är de kvar men de har slutat växa och kontrolleras regelbundet.

Ärret på sidan av huvudet syns tydligt och Alexander har sparat de 42 agrafferna som de sydde ihop såret med efter operationen i en liten ask. Alexander klipper sig gärna kort och är stolt över sina ärr. De visar att man överlevt.

FOTO OCH TEXT: MAGNUS WENNMAN
FÖLJ MAGNUS WENNMAN PÅ INSTAGRAM